Det tar sig!

Whippersnapper har många och stora kart nu, både plantan i naturligt fönsteljus (på bilden) och plantan i det svalare arbetsrummet med artificiellt ljus, men det dröjer nog innan de får färg. Whippersnapper ska få rosa tomater enligt utsago. Vi odlar som sagt bara för oss helt nya sorter i år, så det ska bli spännande att smaka!

 

Första paprikablomman. Det är en sort som heter Ferenc Tender och en planta vi bytt till oss från Trädgårdssurr. Efter senare tiders uppmäntningar av bekämpningsrester i paprikan från matbutiken känns det rätt att ge paprika en ny chans i odlingarna. Mitt förra försök var inte värd arbetsinsatsen, men jag litar på Lena och ser fram emot skörd av dessa.

 

 

Första chilikarten. Lombardo, en rätt tråkig chili men den är vacker när den växer och blir jättegott paprkikapulver (man behöver inte ens ta bort fröna, bara torka och mala). Dessutom var det i sista minuten att förnya fröförrådet på dem i år, bara två st grodde, så nu har jag varit noga med att pollinera de första blommorna med ren pensel och knyta snörstumpar runt de frukter som det är garanterat sortäkta frön i.

Majrova: Snow Ball

Majrovor är gott, och jag brukar alltid köpa de där gul-lila så fort de kommer på marknaden på försommaren. Självklart ville jag odla egna när jag hade lite plats. 🙂
Dessa snövita blev väldigt vita och vackra och perfekt runda, kanske för att det var det första vi odlade i pallgragen nyfylld med köpejord?
Gissningsvis är det annars en gröda som lätt drabbas av jordbundna sjukdommar i koloniområden. Grannarna var iaf otroligt imponerade! 😀
Tyvärr var vi i otakt med naturen och värmeböljorna och rötterna blev oätligt bittert peppriga. Vi hann tjuva ett par tre stycken goda när de var alldeles för små, men störst glädje hade vi nog av blasten. Späda blad frästa med smör och vitlök var en delikatess

Odlar gärna majrovor igen, men inte en hel pallkrage av dem på en gång. De saknar hållbarhet när de kommit upp ur jorden och det finns en gräns för hur ofta på en vecka man vill äta rovor.

Bokashi del 4: Jordfabriken stinker.

Den stinker!
Det finns inget annat sätt att uttrycka det på.

Första veckan var helt luktfri, efter två veckor provgrävde vi lite i den och märkte att inget utom brödet hade börjat brytas ner och det luktade sur disktrasa så att vi båda kväljdes. Vi plattade till ytan igen, bredde på ett nytt lager ren jord ovapå och stängde locket igen.
Nu närmar vi oss tre veckor och det kommer ondsinta pustar ur backen bara man rör vid den.
Vi har en torrboll  ståendes mellan jord och lock för att hålla fukten på hanterliga nivåer, och när vi grävde runt bedömde vi fukthalten som lagom att plantera i, så hur mycket torrare skulle det behöva vara för att inte stinka? Borde inte torrbollen göra minst lika effektivt jobb som det allmänna rådet ”lägg i en tidning”?
En sak som vi har räknat ut är fel är temperaturen. Kalldraget på köksgolvet gör nog mikroorganismerna lite för långsamma, därför har jag skjutit in undervärmesmattan från Nelsons lysrörskit  under backen idag. Den lovar 25 grader i jorden i en pluggbox och borde väl få upp värmen i backen en del i alla fall.

I otakt med samtiden

Det är hög tid att plantera om alla våra tomater och chili till sina slutliga krukstorlekar, whippersnapper och Lombardo blommar redan som tokiga i sina  avklippta mjölkkartonger och andra ser markant ledsna ut. Tyvärr jobbar inte bokashin så fort som vi skulle ha behövt, och varken Blomsterlandet eller Plantagen behagar sälja Påsko så här tidigt på året. Vi övervägde t o m att testa Blosterlandets nyhet för i år, färdig och fullständigt snordyr ”tomatjord” men vår lokala butik hade inte ens lämnat en beställning på den än…
Hasselfors E-jord i all ära, det lär behövas tyngre grejor för goda tomater.
Det här är den jobbigaste delen av att bo och odla i lägenhet, beroendet av köpeprodukter (och rädslan för att det ska stinka till grannarna).

Sommarsquash: Gold Rush F1

Visst är det kul hur fruktämnet under knopparna avslöjar fruktens färg och form innan blommorna ens slagit ut.

Gold Rush finns både som sortäkta frö hos t ex Runåbergs och som F1-hybrid hos t ex Nelsons. Den enda skillnaden jag läst mig till är att hybriden ska leverera alla frukter skördeklara ungefär samtidigt, medan den sortäkta plockas då och då utspritt över en längre tid. Tycker inte att mina plantor levde upp till sina hybridegenskaper precis, men jag var heller inte beroende av det. Mitt val av frö hade mest med brådska och tillgänglighet att göra detta år.
Gold Rush är en sort med riktigt fast fruktkött som håller för lite hårdare stekning och grillning. Den har en kraftigare smak än de gröna jag hittills smakat. Gold Rush var ingen hit att äta rå som vi gjorde med Eight Ball, men var jättegod i pastasåser och höll konsistensen oväntat bra vid mjölksyrning i skivor.
Denna F1-hybrid lovade tidig och riklig skörd med ca 15 frukter per planta. Vi sådde sent på säsongen men hann utan problem få det som lovats.
Vi satte två plantor per pallkrage, med en nedgrävd hink som vattenreservoir i mitten (vi har ingen överblick över lotten hemifrån) och fjärilskrasse runt kanterna. Vi hade en hel påse ko från plantagen i varje squashkrage, och fick fylla på med mer näring efter halva säsongen.

Dessa plantor med gula frukter fick med tiden ganska gula blad. Med ny gödsel mitt i sommaren blev de lite grönare igen, men inte mycket. Vi bestämde oss ganska snart för att de nog skulle vara så, plantorna verkade inte må särskilt dåligt. De gula bladen fortsatte dock att stressa våra odlingsgrannar som inte kunde hålla sig från att vattna extra hos oss. 🙂

Snart blommar det!

Vi började med de första sådderna väldigt tidigt i år då vi tänkt ha många olika sorters små busktomater under plantlampor inomhus. 19:e januari (8 veckor sedan) hamnade Whippersnapper-frön i jorden och nu har några av plantorna blivande blomknoppar!

Några olika sorters chili har också såtts i olika omgångar utifrån när vi fått tag i frön. Den sort som hunnit längst är Lombardo som efter ungefär 10 veckor har många blomknoppar.

I ett rum som är lite svalare som vi inte är så mycket i kör vi på med samma plantlampor som tidigare år. Då de ger ifrån sig ett blå-rött ljus är det inte så trevligt att vara där och samtidigt försvårar färgerna en del vid fotande – men växterna ser ut att uppskatta det. Då halva nöjet, förutom att äta skörden, är att se saker växa har vi också skaffat plantbelysning i form av lysrör som lyser med vitt ljus och ska påminna om solsken som fungerar bra att ha i vardagsrummet.

Sommarsquash: Eight Ball F1

Om man tittar noga kan man se de första frukterna börja ta sin form i mitten av plantan, nära backen.

Eight Ball är en rund zucchini med fast kött, jämförs ibland med ett grönt äpple i konsistensen. De fastare sorterna har fördelen att kunna stekas hårdare eller grillas längre utan att bli soggiga, och då får man fram mer smak…  jag valde alltså sorter att odla utifrån min förtjusning i grillad zucchini, det är en av få grönsaker som faktiskt tar upp den rökiga grillsmaken ordentligt. Tyvärr hade vi sedan ingen grillsommar, men alla Eight Ball gick åt ändå!
De ska skördas i storlek av en tennisboll, och då är de goda att hyvla med osthyvel och äta råa på ostmackan eller använda som pizzafyllning. På slutet av sommaren var det några frukter som hann växa över kilot istället, men de blev inte jättemjuka ändå (bara fröigare, och lite mjuka i mitten). De revs ner till soppa och kaffebröd.

Hemodlad zucchini är något helt annat än köpt, oavsett sort tror jag. Eight Ball har en mjuk men tydlig smak åt det gröna hållet och vi väntar och längtar efter sommaren då vi kan odla fler.
Denna F1-hybrid lovade tidig och riklig skörd med ca 15 frukter per planta. Vi sådde sent på säsongen men hann utan problem få det som lovats.
Vi satte två plantor per pallkrage, med en nedgrävd hink som vattenreservoir i mitten (vi har ingen överblick över lotten hemifrån) och fjärilskrasse runt kanterna. Vi hade en hel påse ko från plantagen i varje squashkrage, och fick fylla på med mer näring efter halva säsongen.

 

Bokashi Del 3 – samlade erfarenheter så här långt.

Känner mig fortfarande som en total nybörjare på det här, så för min egen skull (hela den här bloggen är faktiskt mest bara en minnesprotes för oss själva, men det är roligt att den används av fler) har jag satt ihop en punktlista:

Sista tappningen lakvatten före nedgrävning.

• En välskött bokashi luktar varken starkt eller illa (om man inte har väldigt svårt för kategorin vinäger/filmjölk/surdegsbröd/salladsdressing).
• En för blöt bokashi är helt vedervärdig och kan stinka ner ett helt kvarter.
• Det är bra att pressa inehållet i hinken då och då medan man fyller den, och med kranhinkarna kommer en platta med handtag för det ändamålet.
• Vi får inte ut något lakvatten första veckan med en ny hink, men sedan kommer det plötsligt massor för att sedan mattas av eftersom. På nedgrävningsdagen bara ett par matskedar.
• Det är jätteviktigt att tappa ur hinken ofta, även under efterjäsningen. Vi försöker ha det som rutin att göra varje kväll, då gör det inget om vi glömmer en dag då och då. Man får luta hinken fram och tillbaka för att få ut allt.
• Det är sant att man kan kompostera kött och fisk utan att det ruttnar. Jag har för sportens skull testat både räkskal, rå kyckling och rå lax utan problem. Då har jag visserligen strött generöst med kli direkt på. Den råa kycklingen fick förresten konsistens som gravad av att jäsa med bokashin. Inget av detta har luktat något speciellt. En hink med inlagd sill i luktade däremot väldigt starkt av inläggning ända ner i backen, men inte ruttet och inte fiskaktigt. Dessa test gjorde jag i vanliga hinkar, så jag vet inget om hur lakvattnet hade luktat att vattna med.
• Lakvattnet luktar så här långt mest vinägrett, med lite variation beroende på matresterna i hinken.
• Det går bra att vattna inomhusväxter med lakvatten ( 1 tsk per liter vatten). Lukten är mild medan jag vattnar och försvinner så fort jag är klar och har sköljt ur vattenkannan. Krukjorden luktar ingenting, men jag vågar inte spara på vattnet i kannan utan tömmer bort det som blir över.
• Koncentrerat lakvatten ner i vattenlåsen i avloppet luktar ingenting och har ev. en positiv effekt.
• Starkast lukt råkar man ut för vid ursköljning och eftertorkning av använd bokashihink, men den försvinner när man sätter på locket igen. Kanske behöver man inte skölja ur och torka mellan användningar, men jag vill.

Bokashi Del 2 – om hinkar med tappkran och jordfabrik inomhus.

Nytt år, nya odlingsdrömmar, nya tag med bokashin… denna gång med ordentliga stora hinkar med tappkran, och modiga visioner om en jordfabrik inomhus.

Förra året använde vi vanliga tiolitershinkar och med allt absorbtionsmaterial som gick åt för att hålla dem torra fyllde vi en hink på en knapp vecka. I den takten såg vi det som omöjligt att hantera hela processen inomhus och funderade mer i banor om en stor vattentunna och hur man skulle komma över en sån och få den att se självklar ut mitt inne i hyreshusområdet. 😀

Det slutade med att vi istället kostade på oss två 16-liters hinkar med bottensil och tappkran, det urtappade lakvattnet är ju en resurs i sig om man tänker fönsterodla tomater, och jag älskar det så här långt!
Det tar 2-3 veckor för oss att fylla en hink nu, vilket är en halvering av den volym som ska ner i jorden. Lakvattnet är inte alls äckligt (som jag ändå någonstans trodde), och jag misstänker att det kommer att bli en bristvara till sommaren när odlingssäsongen är på topp. Nu häller jag överskottet, efter attkrukväxterna fått sitt, i golvbrunnen i badrummet och inbillar mig att den håller sig fräschare då.

Färdigjäst bokashi redo att blandas med jord.

Igår startade jag inomhusfabriken i en 50 liter stor plastback. Jag blandade bokashin med begagnad såjord jag sparat vid omplanteringar, uttjänt jord och rötter från vinterns ärtskottsodlingar, en slatt förstörd krukjord som råkat torka i påsen, och jord från en balkongkruka som precis tinat fram. Först tog jag i lite jord i taget och rörde runt allt med en planteringsspade så att alla matrester skulle ha kontakt med jord, och sedan plattade jag till och täckte med några cm jord uppepå för att till sist pressa ner allt med handflatorna. Totalt använde jag nog lika delar jord och bokashi, backen ser ut att vara fylld till ca 60 %.
Det var en befrielse att inte ha pappersmaterial i bokashin utöver ett och annat kaffefilter, men jag ska skippa även dem framöver om jag inte orkar riva sönder dem direkt. Tycker inte om att gräva runt sega blöta papperssjok med spaden, och från försöket att gräva ner bokashi direkt i en kruka förra året så vet jag att pappret tar längst tid på sig att bli jord sen.

Att göra jord i en plastback inomhus innebär mer närkontakt med ens matavfall än att dumpa det in en grop i backen, men samtidigt är det väldigt intressant. Jag tänker mer på vad vi i familjen äter när jag också tar hand om allt som blir över och matar jorden med det. Första hinken i år innehöll t ex skrov och skinn av tre hela kycklingar. Lakvattnet hade fettpärlor första tappningarna och luktade billig marinerad salladskyckling á la lunchbuffé ända fram till sista tappningen på nedgrävningsdagen. Hinken vi håller på att fylla nu innehåller lite fisk men mycket bananskal och äggskal, utöver den vanliga basen av potatisskal och kaffesump. Förra året var de flesta hinkar helt vegetariska.

Sockerärt: Gigante Svizzero

Nu när jag sitter och städar upp här på bloggen och funderar på vad som har hänt under åren (!) av bloggtystnad hittar jag den här bilden.
Det är en sockerärt som heter Gigante Svizzero (från Lord Nelson) som vi odlade 2012. Den är speciell för att den har jättestora och jättevackra lila blommor, och smaken beskrivs som söt och god och skidorna som tjocka och saftiga. Personligen var jag inte så imponerad av ärtskidorna, de är väl okej men jag föredrar mina gamla vanliga oansenliga till både smak och konsistens. Däremot var blommorna mer dekorativa i verkligheten än på fröpåsen, bladverket ovanligt friskt (här får alla växter mjöldagg förr eller senare) ovanligt länge, och plantorna växte sig högre än de utlovade 120 cm!